Sydsudan

Introduktion

I december 2013 utbröt inbördeskrig i Sydsudan. Trots att konflikten hade en politisk utgångspunkt med splittrade åsikter inom befrielserörelsen, drabbade våldet vissa etniska grupper hårdare än andra. Detta ledde till konflikten också blev en etnisk konflikt, där frågor om gruppidentitet, säkerhet och hämnd blev de främsta drivkrafterna för våldet.

Bakgrund

Sydsudan blev en självständig stat 2011 då de separerades från Sudan. Det som då blev Sydsudan omfattade ungefär en tredjedel av Sudans territorium. Uppdelningen av Sudan kom efter ett inbördeskrig mellan myndigheterna i norr och befrielserörelsen i söder, ett inbördeskrig som varade mellan 1983 - 2005. Det var det längsta pågående inbördeskriget i Afrikas historia och kallas "det andra sudanesiska inbördeskriget". Det anses vara en fortsättning på det "första sudanesiska inbördeskriget" från 1955 till 1972. Förutom konflikten med södern var myndigheterna i Sudan i konflikt med grupper i nordvästra Darfur-området (Läs mer om detta på konfliktprofil Sudan - Darfur).

År 2005 undertecknades ett fredsavtal mellan myndigheterna i Sudan och befrielserörelsen i södra Sudan, som kallade sig SPLM. Fredsavtalet satte scenen för en omröstning i söder om utbrytning, det vill säga en omröstning om skapandet av staten Sydsudan.

År 2011 hölls ett fredligt och trovärdigt val i söder där 99 procent röstade för att Sydsudan skulle bli en självständig stat. Det var tydligt att oppositionen mot norr, som fortfarande heter Sudan, var något som samlade folken i söder, det som idag kallas för Sydsudan. Bortsett från stor enighet i söder om utbrytning från norr, var det lite i vägen för att Sydsudan skulle bli en livskraftig stat. Folket i Sydsudan hade en lång historia av interna konflikter och saknade också bra politiska institutioner. Det första som hände när kampen för befrielse från norr var över var att det uppstod en maktpolitisk konflikt inom rörelsen som befriat Sydsudan.

Den utlösande orsaken till konflikten

Befrielserörelsen var det närmaste man kom en statlig struktur i Sydsudan under 2011. Det saknades en tydlig gemensam fiende att bekämpa eftersom det under inbördeskriget med de norra delarna öppnades politiska makt stridigheter inom befrielserörelsen. När Sydsudans första president, Salva Kiir, anklagade vicepresident Riek Machar för att försöka ta makten genom en statskupp, delades den tidigare befrielserörelsen i två delar. Det var denna politiska konflikt som utlöste inbördeskriget i Sydsudan den 15 december 2013.

Salva Kiir förblev regeringschef, med stöd av en del av den tidigare befrielserörelsen. Den andra delen blev motståndare till regeringen. Dessa leddes av Riek Machar som förlorade sin position som vicepresident.

Den del som stödde regeringen kallade sig SPLM/A. Detta är en kombination av namnet på den politiska och militära delen av den tidigare befrielserörelsen. Regeringsmotståndarna stod då i så kallad opposition mot regeringen och kallar sig därför SPLM/A-in-opposition. (För enkelhetens skull kommer dessa två partier vidare endast att benämnas regeringen och oppositionen).

Den politiska konflikten inom befrielserörelsen har historiska rötter. Redan i början av 1990-talet hoppade Riek Machar ut ur SPLM och utmanade dåvarande ledaren John Garang (föregångaren till Salva Kiir).

Den politiska konflikt som blossade upp inom befrielserörelsen efter självständigheten (mellan regeringen och oppositionen) blev början på inbördeskriget i Sydsudan. Inom några veckor dödades tusentals människor och över 800 000 flydde sina hem. Våldet som utfördes gjorde att konflikten i Sydsudan förändrades från att vara en maktpolitisk konflikt till att mer handla om etnicitet, säkerhet och tillgång till resurser.

Drivkrafter i inbördeskriget

Den tydligaste etniska konflikten i Sydsudan är mellan Dinka-folket och Nuer-folket. Dinka-folket är den etniska grupp som är bäst representerad bland regeringsstyrkorna. Under konflikten utförde dessa styrkor systematiskt våld mot Nuer-folket, vilket resulterade i att många av civilbefolkningen i Neur dog. Som svar på detta organiserade Nuer-folket motståndsgrupper.

De våldsamma reaktionerna från beväpnade Nuer-grupper riktades ofta mot Dinka-folket i allmänhet, vilket resulterade i dödandet av många Dinka-civila. Inbördeskriget, som började som en maktpolitisk konflikt, präglades alltså nu av etnisk grupptillhörighet, främst mellan Dinka- och Nuerfolket.

Behovet av ekonomisk säkerhet har även varit en drivkraft i konflikten i Sydsudan. Främst handlar det om att skydda mark och stjäla andras boskap. Jonglei-området har drabbats särskilt av detta, där omkring 100 000 sydsudaneser har fördrivits från sina hem.

Vita armén

Nuer-folket beväpnade också de civila. Dessa kallades "Vita armén". Vita armén är en sammanslagning av många lokala grupper. Även om den vita armén initialt kämpar på den tidigare vicepresidenten Machars sida, har förståelsen av konflikten och motiven till krigföringen varit annorlunda.

Kortfattat kan man säga att de politiska och militära ledarna har haft sina motiv för maktpolitik, medan folket i första hand har sysslat med säkerhet och rättvisa. Detta har lett till mycket politisk retorik från ledarna för att mobilisera befolkningen för krig. Det har samtidigt lett till att konflikten flyttat ur ledarnas kontroll, vilket kan göra det svårare att stoppa.

Förutom svaga politiska institutioner, har Sydsudan heller ingen stark gemensam nationell identitet. Detta har varit en betydande orsak till att de politiska och militära ledarna har kunnat använda retorik om etnicitet och grupptillhörighet för att mobilisera olika grupper i kriget. En svag nationell identitet kan ha bidragit till konflikten i södra Sudan eskalerade och utvecklats längs etniska linjer.

Lokala konflikter och regionala anhängare

Inbördeskriget i Sydsudan kan sammanfattas med att säga att regeringen och Dinka-stammen krigar mot oppositionen och Nuer-stammen. En sådan förenkling är till stor del korrekt, men situationen är mer komplicerad än så. Bland folkgrupperna i Sydsudan, där Dinka och Nuer är de största, finns flera olika stammar som är indelade i undergrupper. Det finns flera konflikter och mycket våld även mellan och inom dessa grupper. Konflikten i Sydsudan är därför inte en ren etnisk konflikt mellan Dinka- och Nuer, även om den stora bilden kan förenklas så. Det pågår konflikter på olika nivåer i samhället och grupptillhörigheten är flexibel.

Våldet motiveras till stor del av såväl behovet av trygghet som hämndlystnad och båda motiveringarna är kopplade till grupptillhörighet. Detta grupptänkande bidrar i sin tur till att våldet riktas mot civila. Det beror på att man genom sådant grupptänkande håller en hel grupp ansvarig för vad vissa representanter för den gruppen gör. Hämnd eller motangrepp kan då alltså riktas mot vem som helst inom den "skyldiga" gruppen.

Konflikten i Sydsudan har även ett regionalt perspektiv där olika grannländer har sina intressen. Beväpnade oppositionsgrupper i grannlandet Sudan gav tidigt stöd till den sydsudanesiska regeringen i konflikten i Sydsudan. Detsamma gjorde grannlandet Uganda. Å andra sidan finns det tecken på att Sudan har levererat ammunition och vapen med luftdropp till oppositionsstyrkorna i Sydsudan, något de sudanesiska myndigheterna förnekar.

Försök till fred

Ledarna Salva Kiir och Riek Machar undertecknade ett fredsavtal i augusti 2015. Avtalet gick ut på att genomföra en vapenvila, upprätta en demilitariserad zon runt huvudstaden Juba och återinsätta Riek Machar som vicepresident. Machar återvände därmed till Sydsudan och återinsattes som vicepresident i april 2016. I juli samma år utbröt hårda strider i huvudstaden Juba mellan Machars rebeller och regeringsstyrkorna. Det är oklart i vilken utsträckning de två ledarna har kontroll över sina styrkor.

I slutet av juli flydde Machar från huvudstaden i rädsla för sitt liv. Han avsattes som vicepresident av president Kiir kort därefter. I september 2016 krävde Macher förnyat krig för att avsätta regeringen.

Ett nytt fredsavtal undertecknades i september 2018, men det ledde inte till någon bestående vapenvila. En ny koalitionsregering bildades 2020, med Salva Kiir som president och Riek Machar som vicepresident.

Nya rebellgrupper

Rebellgruppen National Salvation Front (NSF) har, med sin ledare Thomas Cirillo, kämpat mot myndigheterna sedan mars 2017. De är baserade i södra delen av Sydsudan, i Ekvatorialprovinsen, och är emot överenskommelsen som landets två ledare har kommit fram till. Mycket tyder på att varaktig fred i Sydsudan kommer att bli svårt utan att ta med NSF i en lösning.

Generellt har fredsförsöken kritiserats för att makten är för centraliserad, med mycket fokus på vem som är president. Kritiker efterlyser att man arbetar mot en bredare överenskommelse om vad som är de grundläggande proble​​​​​​​men i samhället, för att sedan skapa en mer inkluderande och decentraliserad samverkan.

Krigsförbrytelser

FN-styrkorna i Sydsudan, UNMISS, ans​​​​​​​er att det finns anledning att tro att brott mot mänskligheten har begåtts under inbördeskriget i Sydsudan. Human Rights Watch hävdar att väpnade styrkor på båda sidor av konflikten, både de som kämpar för och emot regeringen, har begått grova övergrepp som kan leda till krigsförbrytelser.

En rapport från FN:s kommission​​​​​​​ för mänskliga rättigheter till Sydsudan drog i mars 2017 slutsatsen att det främst var de Dinkadominerade regeringsstyrkorna som var ansvariga för de värsta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna.

Rapporten visar att regeringsst​​​​​​​yrkorna genomför en etnisk rensningspolitik riktad mot Nuer-befolkningen och andra minoriteter i landet. Det handlar om planerad hungersnöd och bombningar av civila, kombinerat med hatretorik från president Salva Kiir.

2019 avslöjade FN:s människorättskommission för Sydsudan nya kränkningar av de mänskliga rättigheterna i sin tredje rapport om situationen i landet. Kommissionen drog slutsatsen att grova övergrepp fortfarande pågår och möjligen kan utgöra krigsförbrytelser.​​​​​​​

Den humanitära situationen​​​​​​​

• Omkring 400 000 männ​​​​​​​iskor har mist livet sedan 2013 till följd av kriget.

• Nästan 2,4 miljo​​​​​​​ner har flytt landet.

• Omkri​​​​​​​ng 1,9 miljoner är internt fördrivna inom Sydsudan.

I februari 2017 förklarades svält i delar av Sydsudan. 100 000 människor drabbades då av hungerkatastrofen, medan en miljon människor var på randen av katastrof. FN kallade det för en katastrof ​​​​​​​som orsakats av människor, orsakad av inbördeskrig och ekonomisk kollaps.

FN:s roll i konflikten

FN-styrkorna i Sydsudan, UNMISS, har spelat en viktig roll för att skydda många civila​​​​. I en FN-rapport från september 2014 beräknas att UNMISS gav skydd till 119 000 internflyktingar från sydsudaneser. UNMISS har därför öppnat flera av sina militärbaser för att skydda civila.

UNMISS har ä​​​​​​​ndå fått stark kritik för att inte ha gjort tillräckligt. Det påpekas att UNMISS har haft för få resurser för att skydda civila. Vidare påpekas det även att de har haft en begränsad tilltänkt roll, det vill säga ett för svagt mandat för att kunna delta i fientligheter. I maj 2015 rapporterades bland annat om att FN och andra hjälporganisationer evakuerade från områden där de arbetade på grund av en eskalering av antalet bortföranden och våldtäkter mot civilbefolkningen.

I november 2016 av​​​​​​​skedades UNMISS kenyanska ledaren på grund av att styrkan misslyckades med att skydda civila i huvudstaden Juba under våldsvågen i juli 2016. Kenya drog därefter tillbaka sina soldater från UNMISS. Japan skickade därefter sina soldater till UNMISS, vilket är första gången på nästan 70 år som Japan skickar militära styrkor utomlands med mandat att använda våld vid behov.

​​​​​​​Den 20 februari 2017 förklarades hungersnöd i delar av Sydsudan, något man länge hade väntat och fruktat. Enligt UNICEF drabbades över 100 000 människor av livshotande hunger och ytterligare 5 miljoner är i akut behov av näring. Krig och konflikter har tillsammans med torka och ekonomiska svårigheter lett till akut matbrist. Dessutom anklagades president Kiir, av flera FN-officerare, för att ha undanhållit mat från områden där många Nues bor. Hungersnöden fick Världslivsmedelsprogrammet (WFP), UNICEF och FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) att intensifiera det humanitära arbetet. FN:s begäran om ekonomiska bidrag för att förhindra hunger har inte godkänts. 2016 fick UNICEF bara hälften av vad de bad om.

I gränsområdet Abyei finns det också en FN-operation i Sydsudan som enbart fokuserar på relationerna mellan Sydsudan och Sudan. Denna operation förkortas UNISFA (United Nations Interim Security Force for Abyei). UNISFA fick sitt mandat från FN:s säkerhetsråd i juni 2011 som ett svar på det eskalerande våldet i detta område. Uppdraget uppkom efter att Sudan och Sydsudan enades om att demilitarisera Abyei. FN spelar ocks​​​​​​​å en roll i de pågående fredsförhandlingarna mellan de stridande parterna i Sydsudan.