Introduktion
I kölvattnet av al-Qaidas terrorattacker mot USA 2001 inledde USA ett så kallat globalt krig mot terrorismen. Amerikanska myndigheter, ledda av president George W Bush, påstod att Irak hade massförstörelsevapen och samarbetade med terrornätverket al-Qaida. Tillsammans med Storbritannien och andra allierade invaderade USA Irak 2003. Invasionen stred mot FN-stadgan och var därmed olaglig.
Irakkriget slutade officiellt 2010, då USA: s president Barack Obama förklarade att kriget var över. Ändå har det pågått krig och konflikt i Irak under åren sedan dess, och USA har fortfarande militära styrkor i landet.
Bakgrund
Irak uppstod som land under krigsuppgörelsen efter första världskriget, då segrarna Storbritannien, Italien, och Frankrike under San Remo-konferensen år 1920 fördelade Mellanöstern mellan sig. Landområdet gick från att vara en del av det Osmanska riket till att bli ett brittiskt mandatområde.
Det nya landet hade en blandad befolkning; kurderna var i majoritet i norr, sunnimuslimerna dominerade den centrala delen av Irak, och shiamuslimerna höll till i den södra delen av landet. Andra befolkningsgrupper är assyrier, kristna och jezidier. Både kurderna och shiamuslimerna hade fått signaler om att de skulle få sin självständighet efter San Remo-förhandlingarna och var därför inte särskilt nöjda med krigsuppgörelsen. Fortfarande finns det starka krafter i bägge befolkningsgrupper som arbetar för separering från Irak.
Irak, som ligger mitt i det oljerika Mellanöstern, har länge varit ett strategiskt viktigt land för USA. Irak är granne med flera av USA:s närmaste vänner och fiender. Och Irak självt, som ursprungligen var allierat med Sovjetunionen, blev en av USA:s strategiska allierade i regionen under 1980-talet. Detta beror på att Irak hade gått i krig med grannlandet Iran.
Efter Sovjetunionens fall och det kalla krigets slut lämnades USA som den enda supermakten i världen. Detta påverkade USA: s utrikespolitiska roll i vad som sågs som en ny världsordning.
Saddam Hussein tar makten
Iran och Irak låg i krig mellan åren 1980 och 1988, det så kallade ”första gulfkriget”. Kriget startade bara året efter den islamska revolutionen i Iran började. Kriget förändrade inte gränsen mellan länderna men runt 400 000 människor dog och de materiella kostnaderna var enorma. Krigen drabbade den kurdiska befolkningen hårt (se Kurdistan). Den irakiska invasionen av Kuwait var en vändpunkt i USA:s inställning till Saddam Husseins regim i Irak. Irak gick sedan från att ha varit en strategisk allierad på 1980-talet till att ses som en fiende till USA, dess allierade i Mellanöstern och den nya världsordningen.
I kölvattnet av kriget kom Iraks invasion av Kuwait 1991. De två länderna hade länge varit oeniga om var landgränsen skulle gå sedan Kuwait blev självständigt från Storbritannien år 1961. Irak menade att de hade rätt till delar av det kuwaitiska territoriet. Dessutom hade Irak lånat pengar av Kuwait under kriget mot Iran och ville nu att Kuwait skulle stryka skulden. Irakiska myndigheter ville också ha kompensation för att Kuwait hade överskridit OPEC:s oljekvoter under krigsåren, något de menade hade skadat Irak ekonomiskt. Då Kuwait inte godtog Iraks krav, gick Irak till angrepp, något som var i strid med folkrätten.
Invasionen i Kuwait fördömdes av det Internationella samfundet. FN bad Irak att dra sig ur Kuwait omedelbart och ekonomiska sanktioner infördes. När Irak inte följde upp inom tidsfristen satte man in en multinationell styrka under USA:s kommando, med ett FN-mandat om att frigöra Kuwait. Slaget var förlorat efter några månaders intensiv krigföring, det andra gulfkriget (eller bara gulfkriget), och irakierna drog sig tillbaka.
De irakiska myndigheterna skrev därefter under ett avtal om vapenvila där de gick med på att förstöra alla biologiska och kemiska vapen under övervakning av FN:s vapeninspektörer. Om nedrustningen gick enligt planen skulle även de ekonomiska sanktionerna gradvis upphävas.
Under Gulfkriget hade FN:s säkerhetsråd infört ekonomiska sanktioner mot Irak. Både de ekonomiska sanktionerna och USA:s bombningar fortsatte under åren efter Gulfkriget och fick fruktansvärda humanitära konsekvenser.
Bushadministrationens syn på Saddam Hussein
I Gulfkriget hade FN:s säkerhetsråd gett USA tillstånd att använda våld mot Irak, men inte att få bort Saddam Hussein från makten. USA självt oroade sig för instabiliteten i Irak om regimen störtades. Den irakiske diktatorn fortsatte därför som ledare även under åren efter hans nederlag i Gulfkriget.
Att Saddam Husseins regim inte störtades 1991 sågs av flera amerikanska politiker som ett misstag som USA borde rätta till. Bland dessa, som tillhörde den så kallade neokonservativa miljön, fanns erfarna politiker som Dick Cheney och Donald Rumsfeld. De blev vicepresident respektive försvarsminister i George W Bushs administration när han tog över som USA:s president 2001.
Det neokonservativa samhällets politiska idéer spelade en viktig roll i USA: s utrikespolitik under de första åren efter terrorattackerna den 11 september 2001. Dessa idéer formade motiveringen till varför USA skulle invadera Irak, vilket inkluderade tanken att USA skulle bekämpa ondska och sprida demokrati med militära medel.
Al Qaidas syn på Gulfkriget
De USA-ledda bombningarna och sanktionerna mot Irak framställdes av terrororganisationen al-Qaida som bevis för att USA attackerade den islamiska världen. Skapandet av amerikanska militärbaser i Saudiarabien uppfattades som särskilt provocerande, eftersom detta är hemlandet för städerna Mecka och Medina, de två heligaste platserna i islam.
Al Qaida skulle senare spela en nyckelroll i vad som utlöste USA:s stora militära invasion av Irak 2003. Den utlösande faktorn var USA:s utrikespolitik i kölvattnet av al-Qaidas terrorattacker mot USA den 11 september 2001.
Den utlösande orsaken
Den nedrustning som Irak gått med på i utbyte mot upphävning av ekonomiska sanktioner gick inte enligt planen och förhållandet mellan FN:s vapeninspektörer och Saddam Husseins män blev mer och mer ansträngt under åren som följde. Inspektörerna motarbetades och arbetsvillkoren var dåliga. Vapeninspektörerna hittade inte heller det de letade efter.
Pressen på Saddam Husseins regim blev betydligt starkare efter al-Qaidas terrorattentat i USA den 11 september 2001. USA:s dåvarande president George W. Bush förklarade ett så kallat globalt "krig mot terror". USA inledde sin mer offensiva utrikespolitik med att invadera Afghanistan, där al-Qaida och dess ledare Osama bin Laden var baserade. Bush-administrationen anklagade sedan tre andra länder för att stödja internationell terrorism. Det var Irak, Iran och Nordkorea. Bush kallade de tre länderna för "ondskans axel", trots att de två första var ärkefiender och de senare inte hade något att göra med de två andra.
Från 2002 talade USA:s myndigheter konsekvent om Irak som en del av ”ondskans axelmakter” och Irak beskylldes för att samarbeta med Usama bin Laden och al-Qaida (se Afghanistan och al-Qaida). USA menade att det var av avgörande betydelse att avsätta Saddam Hussein för att kunna arbeta med stabilisering och demokratisering i regionen. När vapeninspektörerna utvisades år 2003 hävdade USA att en invasion var nödvändig. I FN:s säkerhetsråd var parterna oeniga och både Frankrike och Ryssland uttryckte att de var emot ett angrepp på Irak. Det var således utan stöd från FN som USA gick till angrepp mot Irak den 20 mars år 2003. Invasionen skedde i strid mot folkrätten eftersom USA och dess allierade inte fått mandat av FN till att invadera Irak och situationen inte heller utlöst rätten till självförsvar, vilka är de enda två lagliga grunderna till maktbruk mot en stat.
Saddam Husseins armé hade lite att sätta emot invasionsstyrkan. Redan den 1 maj 2003 förklarade USA:s president George W. Bush att kriget var vunnet och man gick över i en så kallad stabiliseringsfas. Saddam Hussein fängslades i december 2003 och rättegången mot honom påbörjades i oktober 2005. Han anklagades för brott mot mänskligheten och blev avrättad den 30 december 2006. En irakisk övergångsregering blev vald i januari 2005. Sunnimuslimerna bojkottade valet, något som ledde till att både kurderna och shiamuslimerna fick många representanter i den nya regeringen.
USA förklarar Irak som ett hot mot världsfreden
USA hävdade att Irak hade massförstörelsevapen, det vill säga antingen kemiska, biologiska eller kärnvapen, som kan döda väldigt många i en attack. Bush-administrationen påstod också att det fanns en koppling mellan Saddam Hussein och al-Qaida, även om amerikansk underrättelsetjänst hävdade motsatsen.
Bush-administrationen trodde att den irakiska regimen utgjorde ett sådant hot mot USA och världsfreden att det var nödvändigt att ingripa med militära medel. Målet var bland annat att störta diktaturen i Irak. USA hävdade också att detta skulle bidra till att sprida stabilitet och demokrati i Mellanöstern.
Före invasionen bjöd USA in andra länder att gå med i den militära operationen i en så kallad koalition av frivilliga. Det var svårt att övertyga andra länder om att Irak utgjorde en omedelbar fara för USA:s eller den internationella säkerheten.
USA misslyckades också med att övertyga FN:s säkerhetsråd om behovet av våld mot Irak och lyckades följaktligen inte få godkännande för detta. Ändå gick 48 länder med i koalitionen. Den viktigaste bland USA: s allierade var Storbritannien.
Parter i konflikten
USA – lett av president George W Bush.
Irak – leds av president och diktator Saddam Hussein.
Storbritannien - Amerikas viktigaste allierade under invasionen, ledd av premiärminister Tony Blair.
Iran – grannländer till Irak. Blandade sig i Irak militärt och politiskt.
Al-Qaida – internationell terrororganisation, ledd av Usama bin Ladin. Al Qaidas attack mot USA 2001 utlöste USA: s krig mot terror, vilket ledde till invasionen av Irak 2003.
Al-Qaida i Irak – var en lokal terrorgrupp i Irak som kämpade mot USA:s närvaro i landet. Gruppen blev en del av en ny terrororganisation 2014, känd som Islamiska staten (IS).
Bakomliggande orsaker till invasion
USA: s relationer med Irak har präglats av tre relaterade faktorer:
- Irak och Mellanöstern är strategiskt och ekonomiskt viktiga för USA, delvis på grund av regionens stora oljefyndigheter-
- Irak har flera grannländer som är viktiga för USA, varav Israel är det viktigaste-
- Saddam Husseins regim passar väl in i USA:s ideologiska fiendebild, oavsett regimens anknytning till al-Qaida-
Sådana faktorer spelade in i utformningen av USA:s globala krig mot terrorismen. Det bästa för USA skulle vara om regeringen i Irak var vänlig mot både USA och dess allierade i regionen. Kriget mot terrorismen gav en ny möjlighet att förändra denna regim.
Samtidigt belyste Bushadministrationens politik en självbild av USA som ett moraliskt land som står upp mot det onda, ett land som inte kan begränsas av FN och internationell rätt i sitt uppdrag att sprida frihet och demokrati med militära medel.
En sådan självbild har långa ideologiska rötter i USA. Sådana idéer präglade särskilt den så kallade neokonservativa miljön som spelade en viktig roll i Bushadministrationen, där Dick Cheney var vicepresident och Donald Rumsfeld var försvarsminister.
Invasionen av Irak var det ultimata exemplet på denna nya offensiva utrikespolitik, och principerna om unilateralism och förebyggande krig blev kärnan i den så kallade Bushdoktrinen som formade det globala kriget mot terror.
Kritiker hävdar att det varken var fruktan för nya terrorangrepp, massförstörelsevapen eller önskan om att demokratisera Irak som var huvudgrunden till USA:s invasion i Irak. De menar att invasionen primärt genomfördes på grund av att USA var intresserade av regionens enorma oljerikedomar; två tredjedelar av världens kända oljereserver finns i Mellanöstern, där Irak och Saudiarabien är de största producenterna. Man har fortfarande inte kunnat bevisa att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen eller att det fanns förbindelser mellan hans regim och al-Qaida.
Trots att nya regeringsmakter sattes in var landet länge präglat av kaos och befann sig nära ett inbördeskrig. Reell stabilisering fick vänta och motståndet mot amerikansk närvaro var stort, ett motstånd som ökade efter avslöjanden år 2004 om att amerikanska soldater misshandlat irakiska fångar i bland annat Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad. Som svar på det ökade våldet och den höga dödssiffran bland både amerikanska soldater och civilbefolkningen satte president Bush in en storoffensiv med ytterligare 30 000 soldater i mars år 2007. De förstärkta styrkorna, tillsammans med en ny strategi i förhållande till lokala stamråd i de oroliga provinserna, bidrog till att dramatiskt reducera antalet döda under 2008. Bagdad betraktades därefter som mycket tryggare efter att irakiska och amerikanska styrkor samarbetat med att rusta upp slumområdet Sadr City och landets näst största stad Basra. Hösten 2008 ingick det irakiska parlamentet ett avtal med USA om gradvis tillbakadragande av militärstyrkor från Irak. USA har fortfarande trupper i regionen trots flera uttalanden sedan 2010 att alla trupper ska lämna, detta har främst med den islamska statens (IS/ISIS/Daesh) framväxt
Drivkrafter i konflikten och framväxten av den Islamiska Staten (IS/ISIS/Daesh)
Efter att invasionen av Irak först pågick var det flera faktorer som fungerade som drivkrafter i konflikten. För det första var det svårt att skapa fred och stabilitet i Irak, både för att den befintliga statsapparaten kring Saddam Husseins regim avskaffades och för att USA:s ockupation av landet skapade militanta motståndsgrupper. I perioden efter att USA drog tillbaka sina styrkor från Irak eskalerade våldet i landet, bland annat på grund av inbördeskriget i Syrien. Det maktvakuumet som uppstod efter att de amerikanska styrkorna försvann öppnade upp för nya grupper att hävda sig. Flera av dessa grupper hade tidigare organiserat sig i kampen mot den amerikanska ockupationen, särskilt sunnimuslimerna som gjorde hårt motstånd. Sunnimuslimerna var emot den nya irakiska regimen vars politik diskriminerade sunniterna. Flera av dessa grupper växte fram ur al-Qaida, men de så kallade al-Qaida som verkar i Irak tog avstånd från al-Qaida i stort och valde en annan strategi för sin plan om en islamisk stat. De tog namnet Den islamiska staten 2014 och tog då över stora landområden i både Irak och Syrien. Detta ledde till en ny konfliktsituation i Mellanöstern.
Läs mer om den islamiska staten här.
Läs mer om inbördeskriget i Syrien här.
FN: s roll i konflikten
FN kritiserar invasionen 2003
Kofi Annen, dåvarande generalsekreterare för FN, förklarade både före och efter invasionen av Irak 2003 att en sådan invasion skulle vara ett brott mot FN-stadgan och i strid med internationell rätt. Han sade också att Iraks brott mot tidigare FN-resolutioner inte i sig utgör en internationell rättslig grund för användning av militärt våld, som USA har hävdat. Om invasionen skulle vara hållbar enligt internationell rätt måste FN:s säkerhetsråd fatta ett tydligt beslut om detta, vilket det inte gjorde. Med andra ord avvisade Annan amerikanska argument om självförsvar och sa att invasionen var olaglig.
FN: s roll i Irak på 1990-talet
FN har funnits i Irak sedan 1991, då man skickade en fredsstyrka efter att Irak och Kuwait hade undertecknat ett fredsavtal. Styrkan skulle övervaka det irakiska tillbakadragandet och därefter kontrollera att den neutrala zonen mellan de två länderna respekterades.
Irak var skyldigt att betala ersättning till ett 20-tal länder för de kostnader som uppstod i samband med Kuwaitinvasionen. Detta är något som har följts upp av FN, som också har övervakat efterlevnaden av de ekonomiska sanktionerna mot Irak.
Eftersom Irak vägrade att samarbeta med FN:s vapeninspektörer tilldelades de små oljekvoter. Således blev den irakiska staten fattig, vilket i sin tur orsakade stort lidande för den irakiska befolkningen.
Humanitär kris till följd av FN-sanktioner
I mitten av nittiotalet var bristen på mat och viktiga mediciner så stor att det ledde till en humanitär kris. Många hävdade att sanktionerna påverkade den irakiska lokalbefolkningen och inte Saddam Husseins regim som det var tänkt.
Kritiken mot sanktionerna ledde till att FN lanserade det så kallade olja-för-mat-programmet 1995. Irak fick alltså sälja olja så länge pengarna spenderades på mat och medicin, och inte på militär upprustning.
Denis Halliday, då FN:s humanitära samordnare i Irak, avgick 1998 i protest mot de sanktioner som FN:s säkerhetsråd hade antagit mot Irak. Halliday karakteriserade sanktionernas inverkan på den irakiska befolkningen som "folkmord". Både Hallidays efterträdare, Hans von Sponeck, och chefen för FN: s världslivsmedelsprogram (WFP), Jutta Burghardt, avgick från sina poster 2000 av samma anledning som Halliday.
Utbredd korruption avslöjades i samband med administrationen av olja-för-mat-programmet, vilket tvingade flera FN-anställda att lämna. Programmet upphävdes när Saddam Husseins regim störtades 2003.
FN:s roll i Irak efter 2003
FN har haft ett svårt jobb i förhållande till Irak sedan USA invaderade landet 2003. Eftersom organisationen från början var emot invasionen har det varit svårt att avgöra vilken roll organisationen skulle spela efteråt.
FN finns representerat i landet genom sina många organisationer, som Världslivsmedelsfonden, Unicef och UNHCR. FN förknippas till stor del med USA:s närvaro i landet och har därför ofta av irakiska motståndsgrupper betraktats som legitima måltavlor i kampen mot ockupationen.
I augusti 2003 bombades organisationens högkvarter i Bagdad och dödade 22 personer. Vid den tiden drog FN tillbaka större delen av sin personal. FN har sedan 2003 haft ett politiskt biståndsuppdrag i Irak kallat UNAMI, men inga fredsbevarare.
Sveriges roll i konflikten
Sverige bidrar med militär personal till den USA-ledda koalitionen och verkar i huvudsak i norra Irak. Svenskarnas huvuduppgift är rådgivning och utbildning av de irakiska försvarsstyrkorna i syfte att stå emot IS framryckning. Styrkan består av ca 70 personer och ytterligare 120 personer står redo att rycka in vid behov. Den militäriska styrkan är en del av en bredare strategi där diplomati och humanitära åtgärder ingår.
Relaterade länder i konflikten:
Relaterade konflikter
Tidslinje för konflikter i Västasien
Områden som vi idag känner till som Turkiet, Syrien och Irak var under en lång tid en del av en mycket större politisk, social och religiös ordning som kallades för det Osmanska (eller Ottomanska) riket. Det var ett sunni-muslimskt imperium där turkar dominerade araber, kurder och andra i drygt 600 år - från och med år 1299, till slutet av första världskriget. Detta ledde till att staten Turkiet bildades år 1924. Områden som vi idag känner till som Iran och Afghanistan ingick inte i det osmanska riket.
När första världskriget bröt ut det redan svaga osmanska riket, tog de europeiska makterna över mycket av makten i området. När européerna hade kommit överens om vart gränsen skulle gå i Mellanöstern, delades det kurdiska samhället upp i fyra olika länder: Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Det här blev början på kurdernas kamp för självständighet.
Frankrike och Storbritannien tog kontrollen över flera viktiga områden i Mellanöstern. De drog gränser och delade upp områden mellan dem. Egypten hade redan varit under brittisk kontroll i årtionden.
Andra världskriget försvagade Frankrikes och Storbritanniens förmåga att bevara sina imperier. Flera av de nuvarande staterna i Mellanöstern etablerades och blev självständiga under denna period:
- Libanon, 1943
- Syrien, 1944
- Jordanien, 1946
- Israel, 1948
- Egypten, 1952
1951 blev Mohammad Mossadeq Irans första demokratiskt valda ledare. Sådan demokratisering hotade västerländska oljeintressen i Iran. Detta ledde till att Storbritannien och USA hjälpte till att avsätta Mossadeq och störta hans regering genom en statskupp 1953 för att sedan återföra makten till den västvänlige diktatorn Shah Pahlavi. Statskuppen påverkade iraniernas attityder till västvärlden, vilket bidrog till den islamiska revolutionen 1979.
1958 lyckades irakierna göra det som iranierna inte hade kunnat göra fem år tidigare, nämligen bli av med det brittisk-amerikanska stöttade kungariket som styrde deras land. Irak blev då en självständig stat. Irakierna inspirerades av revolutionen i Egypten 1952, där ideologin var arabisk nationalism och anti-imperialism. Irak var en del av Bagdadpakten, som tvingade Irak att stödja den brittiska invasionen av Egypten 1956, vilket skedde mot irakiernas vilja och som utlöste den irakiska revolutionen.
Med undantag för Turkiet, försökte länderna i Mellanöstern att behålla en neutral position under det kalla kriget (1947–1991). Men pressen från supermakterna var så stor att de var tvungna att välja sida. Relationerna kunde ändra sig över tiden. De länder som hade genomgått en revolution, vände sig ofta bort från västvärlden och över till Sovjetunionen.
Syrien blev oberoende från Frankrike år 1944, och år 1970 tog Hafez al-Assad (som sitter på stolen till höger) makten i Syrien genom en militärkupp genom det syriska partiet Ba’ath. Hans son Bashar al-Assad (i mitten till vänster) tog över ledningen år 2000 och är fortfarande president i Syrien (läs mer om Syrien här).
Det socialistiska arbetarpartiet PKK är en militär och politisk organisation för kurderna, främst i Turkiet. PKK har varit den ledande organisationen för kurdernas kamp mot turkisk övermakt. (Läs mer om kurdernas kamp här).
- Den Islamiska revolutionerna i Iran.
- Sovjet invaderar och ockuperar Afghanistan.
- Saddam Hussein blir president i Irak, vilket ledde till kriget mellan Irak och Iran året därpå.
Regimen för den iranska shahen störtades under den islamistiska revolutionen 1979. Den regeringen, ledd av den religiösa ledaren Ayatollah Khomeini, satte religionen i centrum för politiken. En ny diktatur uppstod, en som var oberoende av västerländsk dominans, men som samtidigt införde en form av islamistiskt styre i Iran (läs mer om Iran här).
Sovjetunionen invaderade Afghanistan i ett försök att rädda den kommunistiska diktaturen i landet. Motståndskämparna, kända som Mujahedin, fick ett stort internationellt stöd, bland annat från USA, Pakistan och Kina. Osama bin Laden var bland de arabiska utländska krigare som reste till Afghanistan för att föra ett så kallat heligt krig mot kommunisterna. Det här var början på grundandet av al-Qaida.
Året efter att Saddam Hussein blev president i Irak, gick de till attack mot Iran. Cirka 30 länder stöttade kriget, ofta med stöd för båda länderna samtidigt. De viktigaste bidragsgivarna var Sovjetunionen, USA, Frankrike och Kina. Mest stöd gick till Irak, inklusive komponenter för utveckling av massförstörelsevapen. Det amerikanska stödet för Irak under kriget förvärrade iraniernas syn på USA:s roll i Mellanöstern.
Under kriget mellan Irak och Iran attackerade irakiska styrkor också kurderna i norra Irak. Den militära kampanjen mot kurderna (och andra minoriteter i landet), kallad Anfal-kampanjen, varade i flera år och nådde sin topp år 1988. Flera stater i världen har erkänt övergreppen mot kurderna som folkmord. Mellan 50 000 och 100 000 människor dödades, delvis på grund av kemiska vapen.
Saudiarabien kände sig hotad av den irakiska expansionen när Irak invaderade Kuwait i augusti 1990. Osama bin Laden ville skydda Saudiarabien och de heliga städerna Mecka och Medina med sina ”heliga krigare”. Men Saudiarabien avvisade bin Ladens erbjudande och bjöd i stället in amerikanska styrkor. Detta påverkade bin Ladens politiska åsikter, vilket bidrog till att al-Qaida riktade sig mot USA. Gulfkriget, även kallat Kuwaitkriget, avslutades med en internationell koalition med USA och ett FN-mandat som drev de irakiska styrkorna tillbaka till Bagdad i början av 1991.
Efter Gulfkriget bestämde FN:s säkerhetsråd att införa ytterligare sanktioner mot Irak. USA och Storbritannien såg till att FN-sanktionerna bibehölls fram till 2003 och genomförde också bombningar i Irak under denna period. Sanktionerna drabbade civilbefolkningen hårt och blev starkt kritiserad av många länder. Unicef uppskattar att hundratusentals barn dog som ett resultat av dessa sanktioner.
Efter att den sovjetstödda regimen i Afghanistan kollapsade 1992, kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig mellan konkurrerande krigsherrar. Den islamistiska gruppen Taliban kom segrande ut ur kriget och styrde Afghanistan från 1996–2001. Under den här perioden höll Osama bin Laden och al-Qaida till i landet. De etablerade sina egna träningsläger och betecknade sig som Talibans elitsoldater (läs mer om al-Qaida här).
Terrorattacken mot USA den 11 september 2001 blev startskottet för en mer aggressiv amerikansk utrikespolitik genom det så kallade ”kriget mot terror”. Terrornätverket al-Qaida skulle bekämpas, tillsammans med alla som stöttade dem. Talibanregimen i Afghanistan var den första på listan över al-Qaidas anhängare, vilket ledde till en amerikansk-brittisk invasion av landet i oktober 2001 (läs mer om kriget i Afghanistan här).
Irak blev nästa mål i ”kriget mot terror”. USA, med allierade, invaderade det oljerika landet utan FN:s godkännande. USA menade att Irak fortsatt hade massförstörelsevapen och samarbetar med al-Qaida, men detta har inte bevisats. Saddam Husseins regim föll som en konsekvens av den olagliga invasionen, men verklig fred fanns det aldrig i landet.
Våren 2011 bröt stora folkliga uppror ut i flera länder i Mellanöstern och Nordafrika. Proteströrelserna syftade till att ändra regeringssystemet i varje land, ofta med fokus på mänskliga rättigheter, och hade som främsta krav att den regerande diktatorn i de olika länderna skulle avgå. Motståndet mot diktaturerna inspirerade varandra, men utvecklades var för sig. I Syrien utvecklades ett icke-våldsamt uppror till ett brutalt inbördeskrig. (Läs mer om den arabiska våren här).
Syrien har en viktig strategisk betydelse för många länder. Därför har både Assad-regimen och oppositionen ett aktivt stöd från andra stater under inbördeskriget. Assad-regimen stöttas av Ryssland, Iran och Hizbollah i Libanon, medan oppositionen i sin tur stöttas av bland annat USA, Turkiet, Qatar och Saudiarabien. Inbördeskriget i Syrien bidrog till framväxten av IS.
Den islamiska staten (IS) är en islamistisk militant terroristgrupp som idag kontrollerar stora områden i Irak och Syrien. I juni 2014 deklarerade IS att de har etablerat en islamsk stat i de områden de hade tagit kontroll över. Det erkändes aldrig internationellt som en stat. IS försökte snarare besegras med militära medel. (Läs mer om IS här).